Förväl..
Jag går där i skogen, träden skymmer solens strålar och marken är full av kottar.
Jag känner kottarna under skon, och jag känner vinden blåsa.
Jag får syn på en sten och sätter mig på den, tårana rinner och jag tar fram en kniv ur
jackfickan. Jag tittar på den och tittar på ett träd, jag går fram till den och kramar den.
Sedan börjar jag hugga, hugger några gånger och börjar skrika, jag tappar kniven och börjar sparka och slå på trädet, all min ilska åker igenom kroppen och jag vänder ryggen mot trädet och glider sakta ner mot marken. Jag håller armarna om mina knän och lägger ner huvudet.
Allt som gör mig arg är du, varför?!
Plötsligt hör jag en gren som går av på mitten, jag tittar snabbt omkring mig, men jag ser ingen där. Konstigt tänker jag.
Men det var nog bara ett djur sa jag lite tyst för mig själv.
Jag lägger ner huvudet igen och det kommer mer tårar.
Jag vill inte finnas kvar, jag vill inte leva när du finns och kan hitta mig.
Jag känner något som drar upp mig och sätter en hand mot min hals.
Jag tittar chokerande upp och får se att du har hittat mig.
Du tittar argt på mig och skriker på mig, men jag kan inte höra vad du säger för alla tankar åker igenom mitt huvud. Hur? Varför? Va?
Jag känner alla smällar som du siktar på mitt ansikte, du släpper taget och jag åker snabbt ner på marken, jag känner alla smällar i magen och på huvudet.
När är allt över? När kan han låta mig vara? Jag orkar inte mer...
Du är riktigt arg idag och slår hårdare och hårdare, du sa att jag inte skulle rymma iväg, du sa att jag skulle lyda dig. Men jag ville inte, jag ville bort, bort ifrån dig.
Men det är försent, du hittade mig igen.
Efter ha luggt när nån minut så börjar allt bli suddigt och jag försvinner sakta, sakta ifrån världen.
När du väl har slutat ser du att jag inte rör mig, inte andas, du ser bara all blod som rinner ifrån mig, du spottar på mig och säger: Det är rätt åt dig!
När du går därifrån kollar du bakåt mot mig och spottar mot marken igen.
Nu är mitt liv slut, nu behöver jag inte få mer stryk av dig, nu behöver jag inte höra att allt är mitt fel. Nu kan jag iallafall få vara ifred. Förväl grymma värld...
Jag känner kottarna under skon, och jag känner vinden blåsa.
Jag får syn på en sten och sätter mig på den, tårana rinner och jag tar fram en kniv ur
jackfickan. Jag tittar på den och tittar på ett träd, jag går fram till den och kramar den.
Sedan börjar jag hugga, hugger några gånger och börjar skrika, jag tappar kniven och börjar sparka och slå på trädet, all min ilska åker igenom kroppen och jag vänder ryggen mot trädet och glider sakta ner mot marken. Jag håller armarna om mina knän och lägger ner huvudet.
Allt som gör mig arg är du, varför?!
Plötsligt hör jag en gren som går av på mitten, jag tittar snabbt omkring mig, men jag ser ingen där. Konstigt tänker jag.
Men det var nog bara ett djur sa jag lite tyst för mig själv.
Jag lägger ner huvudet igen och det kommer mer tårar.
Jag vill inte finnas kvar, jag vill inte leva när du finns och kan hitta mig.
Jag känner något som drar upp mig och sätter en hand mot min hals.
Jag tittar chokerande upp och får se att du har hittat mig.
Du tittar argt på mig och skriker på mig, men jag kan inte höra vad du säger för alla tankar åker igenom mitt huvud. Hur? Varför? Va?
Jag känner alla smällar som du siktar på mitt ansikte, du släpper taget och jag åker snabbt ner på marken, jag känner alla smällar i magen och på huvudet.
När är allt över? När kan han låta mig vara? Jag orkar inte mer...
Du är riktigt arg idag och slår hårdare och hårdare, du sa att jag inte skulle rymma iväg, du sa att jag skulle lyda dig. Men jag ville inte, jag ville bort, bort ifrån dig.
Men det är försent, du hittade mig igen.
Efter ha luggt när nån minut så börjar allt bli suddigt och jag försvinner sakta, sakta ifrån världen.
När du väl har slutat ser du att jag inte rör mig, inte andas, du ser bara all blod som rinner ifrån mig, du spottar på mig och säger: Det är rätt åt dig!
När du går därifrån kollar du bakåt mot mig och spottar mot marken igen.
Nu är mitt liv slut, nu behöver jag inte få mer stryk av dig, nu behöver jag inte höra att allt är mitt fel. Nu kan jag iallafall få vara ifred. Förväl grymma värld...
Kommentarer
Trackback
