MillasTexter

Hon tar på sig sin jacka och sina skor, hon tar en stor suck och öppnar dörren, tar på sig sina hörlurar och startar musiken på hög nivå, hon börjar gå och hon åker in i sina egna tankar, hon kan se men ändå drömma bort, långt bort.

Hon går förbi kyrkogården, ner till staden där lugnet finns, hon kollar sig omkring lite försiktigt, hon ser lite människor, men inte så många som hon inte har sett där förut, hon tar långsamma och tunga steg, händerna i fickorna och musiken i öronen, hennes tankar hör bara hon.

Hon går förbi alla intressanta affärer, kikar snabbt på föremålena medans hon går förbi dom, som svänger in på en gata, där hon har gått förut, hon känner att hon vill bara gå, inte stanna, inte hemmåt, bara till någon annanstans, hon svänger förbi många gator, hon går inte för att komma hem, utan för att komma bort, men hon vet att i slutet så går denna rundan hem, hem till oron, till där allt kommer tillbaka.
Men nu vill hon inte tänka på att hon är på väg hem, utan bara bort, hon går och går och människorna bara kollar på henne, hon tänker inte så jätte mycket på det men hon märker de, hon känner sig som en stark människa, inte som den hon brukar vara, hon känner sig som annan person, en som inte är rädd för vad som gömmer sig i mörkret, utan en som gillar utmaningarna och riskerna och tar allihopa.

Hon börjar känna att skosnöret börjar att låsna, hon börjer sig ner för att knyta om dom, hon fryser till, hjärtat känns konstigt, hon knyter långsamt och låtsas att inte synas, hon ser att det går förbi fem killar som hon verkligen inte gillar, dom som brukade att slå henne i skolan och mobba.
Hon kollar sakta upp och se att dom har gått förbi, hon känner sig lättad, men blev lite fundersam, att dom inte rörde henne eller kollade så mycket fast det var 1 år sen dom sist sågs.
Hon ställer sig upp igen och börjar gå vidare, hon funderar inte så länge på det utan försvinner i sina tankar om allt som händer och om hur vacker världen är på kvällen, hon blundar och känner att de blåser lätt, hon älskar känna vinden smeka hennes kind och låta håret flyga lätt, hon känner att detta är varför hon verkligen vill leva, att få känna lyckan att vara glad.

Hon stannar upp och alla tankarna försvinner, hon vänder sakta sig om och ser upp mot himmelen, hon ser en stjärna som lyser lite mer än andra, hon får en känsla i sig som känns varm och glad, hon börjar le och sedan vänder sig om och börja gå igen.

Hon kollar klockan och ser att det börjar att bli ganska sent, hon börjar ta några vägar som leder hemåt, hon vill ju inte att hennes föräldrar blir för oroliga, när hon går där vid träden som gungar lätt, så kollar hon ner, ler för sig själv och börjar att trampa på alla blad som ligger där på marken. När hon börjar närma sig sin gata så vill hon egentligen inte gå in, hon vill bara fortsätta att gå.
Men hon tänker på att det finns en kväll imorgon också, som hon kan gå ut och gå.

Hon öppnar dörren och försvinner in i mörkret och låser efter sig.

Ett plask hörs när flickan föll ifrån himelen, hon åker upp på ytan och söker efter andan, kollar upp mot himmlen och undrar varför, hon hör en röst som säger att hon får tillbaka sina vingar när hon är klar med sitt liv som människa, rösten lovar med att han ska ge henne dom finaste vingarna som finns om hon fullföljer livet tills vingarna är klara.

Hon nickar och börjar simma imot land, börjar krypa upp på stranden, känner sanden skrapar på knäna och kliar, hon ställer sig upp, försöker borsta av så mycket sand hon kan, hon inse att få bort allt är meningslöst.
Hon börjar gå ut till vägen som hon ser en bit bort, hon släpar sina fötter längs vägen, bort till ett land där hon aldrig varit förut, hon vet inte hur eller vad hon ska göra, hon bara går där.

Hon kommer in till en stad som sover, inte en människa på gatorna, hon undrar vart alla är, vart kan dom vara.
Sen kom hon på, hon som hade studerat människorna länge, hon kände sig så dum att hon inte kom ihåg allt dedär, men nu vet hon, hon sätter sig vid en dörr, sitter där och väntar på morgonen, på människorna.

Hon vaknar i ett ryck, kollar upp och ser människor från höger till vänster som bara passerar förbi, några kollar men inte alla,  hon ställer sig upp och går runt och kollar på alla människor, alla är så olika varandra, många rusar förbi, som att de brinner, men andra går lugnt och njuter av livet.

Hela dagen studerar hon människorna, går efter några, se va dom gör, man ser mer därnere än uppe i himlen märkte hon, hon var så nyfiken så hon glömde vad hon egentligen skulle göra.

Kvällen kom och hon stod där igen, ensam i mörkret, hon kollar upp mot himlen och frågar vad hon egentligen skulle göra här, en röst säger " När du hittat personen som glänser om sig, får den att inse varför den ska leva, då är du klar, men du märker inte vem personen är förens du lärt känna den".

Hon kollar förvånande upp och tänker hur ska hon klara de, det finns omkring tusen människor här.
Hon nickar osäkert och börjar gå till ett hörn och lägger sig ner för att falla i sömn.

Dagarna går, hon får pengar, hon får blickar, hon hittar vänner, hon får jobb.
Hon köper lägenhet, skaffar rumskompisar och har kul, hon glömmer sakta bort vad hon är och varför hon är där.

Åren efter år, kärleken kommer smärtan består.

Hon sitter på fiket, äter sin sötsak som hon längtat efter hela veckan, läser sin tidning i lugn och ro.
Dörren öppnas och klockan plingar sött som vanligt, hon brukar aldrig titta upp vem som kommer in, men nu väckte nyfikenheten upp i hennes tankar och hon kollar snabbt vem det är och sedan ner i tidningen, hon stannar upp i läsandet och kollar sakta upp igen, ser en kille med ett par ögon som väcker nyfikenheten, ett leénde som får henne att känna sig varm på något sätt, hon kollar på honom länge, hon känner igen han, hon blir så nyfiken, han kollar sakta mot hennes håll och hon kollar snabbt tillbaka i tidningen generat, han går sakta till henne och sätter sig framför henne och ler, hon kollar sakta upp och han börjar hälsa, hon blir lite chokerad, han berättar att han hade sett henne på en fest och att dom visst hade samma vänner, hennes leénde blev stort och dom pratade en lång stund, delade på skrattet.

Tiden går så fort, dagarna med, dom träffas lite ibland och pratar, månaderna gick och hon märke en konstig sak med honom, han började lysa om sig, dom träffas oftare, hon börja märka att han öppnar sig mer och mer, hon märker hans sorg som tynger hans hjärta, hon tröstar hon förklarar.

Kärleken växer mellan dom, lyckliga minnen, sorgen är som borttårkad, såren är som läkta, men ärren syns ibland och väcker gamla minnen, men dom betyder inget mer.
Dom är lyckliga nu, dom älskar varandra.
Dom går där hand i hand, förtrollad av kärleken, ser inte, hör inte, bilen kommer och dom omkommer i en olycka.
Sorgen förblir i människornas hjärtan, längtan och kärleken till dom.

Hand i hand lyftes dom upp till himlen, rösten säger mjukt, "Nu är du tillbaka min älskade Ängel, du har gjort din plikt, att finna kärleken, den enda som behövs för att förbli lycklig, en Ängels dröm, här får du dina vingar som jag lovat och din kärlek som belöning".

Hon flyger runt där, lycklig med kärleken. Nu vet hon varför människor letar efter kärleken, nu vet hon varför dom lever.

Jag sitter här, på bänken i den stora kyrkan, jag hör hur prästen pratar, jag hör när musiken spelas, jag tittar upp mot taket, ser alla fina målningar, jag hör kören sjunga, hör hur människorna jämte mig sjunger med som att dom tror på varenda ord dom sjunger, jag känner en sån kraft i mig, en fridfull kraft, jag ser hur en efter en reser sig upp och sjunger starkt med, höjer sina händer mot Gud, att dom vill nå, musiken blir starkare och kraften inom mig känns mer.

Jag sluter mina ögon, jag ser en bild av ängar fulla av blommor, en blå himmel med dom vitaste molnen som är så kraftiga, jag ser människor hålla hand och dom skrattar och ler, dom går där i ängen, kärleken lyser starkt, där finns Du.

Jag öppnar mina ögon, dom spelar min favorit låt, mina läppar öppnar sig och sjunger med, mitt leende blir stort och min kropp vill bara dansa, visa hur den känner sig, mina händer lyfts upp mot taket, jag vill bara nå dig, min Gud, jag sjunger för dig, jag ber för dig, ta min hand, ta min kärlek, ta min kraft, ta hela mig, jag är för alltid din.

När låten är slut så sätter jag mig ner, känner min längtan är stark, prästen säger att man gärna får gå fram och tända ett ljus, jag reser mig sakta upp och går mot altaren och tar ett ljus, håller den hårt i handen och viskar för mig själv, dom starkaste orden för mig, -Jesus, jag tror på dig, du tror på mig,  jag tror på din kraft, du tror på min, du är en del av mig och jag är en del av dig, du är min längtan, hjälp mig finna Den som fattas i mitt liv. Jag tar mitt ljus mot elden, låter den få lysa, sätter fast den på hållaren och vänder mig mot korset och bugar lätt, -du är min herre, kom och visar mig vägen.

Sedan så går jag sakta mot dörren, öppnar den och går ut, för att se vad Gud vill mer med mitt liv, att finna Dig.



Kortet är taget av Mig..<33

Hon går där en lång väg hem, ensam och osäker, vet inte vad som kommer hända mer idag, vet inte vad som kommer att finnas kvar, vill bara försvinna, bort från allt, men inget av de kommer hända, hon är för feg, hon är för klen.

 

Att ingen förstår hur hon tänker, hur hon känner. Hon vill bara ha någon här som förstår henne, som lyssnar.

 

Hon kollar sig runt omkring mot träden, på mörkret som gömmer sig bland stammarna, hon känner sig som mörkret, bara gömmer sig och är dyster.

 

Hon vill känna att hon betyder något, hon vill känna sig viktig. Men nu går hon där ensam och krossad, att ingen förstår vilken skada alla har gett henne, att ingen har sett hennes smärtor, att ingen har sett hennes lidande.

 

Hon känner plötsligt en vattendroppe nuddar hennes kind, hon kollar upp mot himmelen och ser små vattendroppar falla ner, dom blir mer och mer, hon står kvar där ute i regnet, hennes kläder blir helt täckt av alla vattendroppar som faller ner.

 

Hon börjar sakta gå hemåt, när hon kommer innanför dörren känner hon hur hon skakar, hon försöker sakta ta av sig sin jacka, hon är så trött, hon är så sliten, snart orkar hon inte mer.

 

Hon går in i storrummet mot soffan, hon bara slänger sig ner i den, ligger där helt slut, hon orkar inte tänka, hon orkar inte röra sig, hon vill inte mer.

 

Hon faller sakta in drömmarna, drömmer om ett liv hon aldrig mer kommer få igen.

 

Plötslig vaknar hon upp av ett ryck, panikslagen sätter hon sig upp i soffan och kollar sig runt i rummet, allt är mörkt och läskigt, hon vågar inte röra sig, tänk om det är någon inne i lägenheten, tänk om det är något där som kommer och tar henne, hon vågar inte vara ensam mer.

 

Hon sätter igång tv'n och kollar runt bland kanalerna, inget som tar hennes intressen, hon stänger av tv'n efter ett tag, hon är trött, så trött.

 

Hon går sakta in till sovrummet, tar av sig kläderna och slänger sig ner i sängen bland kuddarna och tar på sig sitt täcke, kramar om de och önskar att de va någon som hon älskar, som älskar henne.

 

Hon somnar igen, drömmer om kärleken, om livet, allt de hon nånsin har önskat sig.

 

Hon vaknar upp igen på morgonen, hennes ögon är fyllda av tårar, dom rinner sakta ner en efter en, hennes tankar är lite överallt, hon vet inte va som kommer hända mer med henne, hon vet inte vad som kommer hända med allt. Hon vill bara kunna bli lycklig nån gång.

 

Hon sitter där i sängen, håller om kudden hårt, hon kollar ut igenom fönstret, mot himmelen, hon drömmer sig bort i sina dagdrömmar, ”hejdå...” viskar hon.

Jag sitter på min säng, kramar min kudde, tårana rinner ner för kinden, ögonen är röda och det sitter klumpar i halsen.
Jag kan knappt andas, jag vet inte vad jag ska tänka på, alla minnen kommer upp spelandes i mitt huvud.
Varför, varför?
Jag ville inte förlora dig, jag ville inte radera dig från mitt liv, ändå har jag osakat denna mardrömmen.
Jag vill inte!! Men jag kan inte spola tillbaka tiden, om jag hade kunnat de hade jag aldrig gjort såhär.
Nu vet jag att jag älskar dig, nu vet jag vad har jag förlorat.
Du säger att du aldrig vill se mig igen, att jag har brutit hans hjärta.
Jag vet att jag har gjort det, jag gjorde de för din skull, jag såg i dina ögon att du var i plågor när du var nära mig.
Vad skulle jag göra?   Jag ville inte att du skulle må dåligt när du är vid mig, allt är mitt fel, bara mitt.

Jag sitter kvar i sängen, märker att jag får ett sms, jag tar upp mobilen, jag tittar lite på den, jag försöker att se vad det står,
men alla tårana gör det suddigt, plötsligt ringer det, jag blir rädd. Jag svarar.

Haaalllååååå???!?!?!?!?!??!?! skriker de i luren, jag blir helt döv och chokerad, jag frågar vem det är,
personen svarade: Vet du inte ens vem din bästa kompis är?
Jag svarar chokerad, förlåt, hörde inte att det var du.....
Vad har hänt dig? varför gråter du gumman? säg, säg till mig vad som har hänt.

Gråten sitter i halsen, jag försöker att säga, men tårana kommer mer och mer när jag försöker,
du säger snabbt, jag kommer till dig, vänta där. Så lägger du på.

Det tar någon minut så är du där, du håller upp dina armar och kramar mig hårt, du klappar på mitt huvud och säger att allt kommer att ordna sig,
du säger att det inte va mitt fel, att det var livet som ville att det skulle bli så, så att du hittar någon bättre.
Jag lovar, säger du.

Jag sitter här i min ensamhet och tänker på de förflutna å på ett liv med glädje å skratt.
Jag sitter här ute i kylan i nattens mörker, jag vill inte gå hem, jag vill inte stanna kvar.
Jag känner vinden smeker min kind, mitt hår flyger lätt i vindens drag, jag blundar å tar ansiktet i mina händer.
Jag tittar upp och en tår åker sakta ner för kinden, jag suckar lätt och tittar på den fina lysande månen.
Varför mig? Varför nu? frågar jag mig själv. Varför har all denna smärta och plågan drabbat mig?
Jag är inte bra till någonting längre, har gjort ett misstag å hamnat här, i min ensamhet, ledsen å deprimerad.
Jag tar upp en sten som jag såg, tittar på den och undersöker den. Jag håller den hårt i handen och sen kastar jag bort den.
Jag försöker lyssna efter en röst, ett ljud, men allt jag hör är vinden som blåser lätt.
Jag reser mig upp och går, jag kommer till en grusväg och hör hur träden gungar av vindens drag.
Jag skrapar fötterna mot märken, jag hör hur de låter som ett vattenfall, jag lyssnar lite nogrannare nu.
Jag går mot ljudens läte och hittar en sjö, jag se sanden som ligger där stilla, jag ser hur vågorna kommer och försvinner.
Jag går i sanden och tar av mig skorna, jag känner sanden mellan tåna och känner hur lent å mjukt det är.
Jag går mot vattnet och får vattnet mot mina fötter, jag tittar på den mörkblåa ytan och känner att det är ganska kallt ändå.
Jag tittar upp mot himmelen och studerar alla stjärnorna. Jag börjar gå längre och längre ut i vattnet.
Jag stannar när vattnet är vid mina axlar, jag slappnar av och andas lugnt.
Jag hör plötsligt en röst och jag rycker till och tittar bakåt, där står du.
I nattens mörker så ser jag dig, ditt oroliga ansikte. Och jag ser den försvinna.
Allt blir svart och jag känner ingenting mer. Hör ett plask under vattnet och känner något drar i mig.
Försent, Jag sa att jag älskade dig. Men du kom försent...
This Life Never Again.

Livet... Måste det vara såhär svårt? tänker jag.
Jag går runt i mitt rum. Runt runt runt, pillar på alla saker och tänker hela tiden, vad vill livet med mig?
varför måste jag finnas och varför i ett sånt här liv? Jag vill bara bort, vara någon annan, inte vara mig själv. Jag tittar ut igenom fönstret, jag ser en tjej vacker och söt. Tänker: henne vill jag vara, en sån person har nog ett bra liv. Men flickan där nere är inte den gladaste på jorden. Hon går där med sina kompisar, fejkskrattar och fejkler.
Hon hatar sig själv och vill inte ha sitt liv såhär, alla säger att hon är vacker och fin, men hon tror inte på ett enda ord dom säger, hon vill vara någon annan.

När ingen ser eller hör henne sitter hon på sitt rum, tar fram sin kniv och skadar sig själv medans tårana rinner sakta ner för kinden, varför måste hon leva? varför måste hon göra såhär? Ingen vet svaret, bara hon.

Hon sitter deprimerad och ensam i sitt rum, ingen som bryr sig om henne, ingen som vill ha henne, ingen som älskar henne, killarna håller på med henne fast hon inte vill, hon vill ha ett normalt liv, där inga killar håller på när hon inte vill och där hon kan vara lycklig och glad, men de livet får inte denna söta flicka.

Hon straffar sig för mycket och när hon är ute på kvällarna och är med sina kompisar så när hon skulle hem så såg hon en bro, hon tittade på den länge. Sen gick hon fram till den, tittade ner. Tog ett djupt andertag och började klättra upp för staketet, hon tittar ner och andas ut. Hon tittar upp mot himmelen och blundar, hon tänker på livet och de som kunde ha varit hennes liv. Hon tar ett djupt andertag igen och lutar sig frammåt och faller, hon viskar hej då. Och man hör ett plask. Hon sjunker och nu finns hon inte mer.

Mina känslor växte å växte för dig, mina drömmar handlade om dig, mina tankar var bara om dig.
När jag såg dig blev jag varm i kroppen och när jag hörde ditt namn blev jag glad.
Men när jag såg dig med den andra tjejen bröts mitt hjärta, mitt hopp tog slut.
Jag ville bara ha dig, men du vill inte ha mig. vad har jag gjort?

Jag gick runt i mitt rum och bara grät, mina tårar bara kom och kom, dom kunde inte sluta.
Jag ville inte förlora dig, men nu har jag gjort det, nu kommer min mardröm igen.
jag tar upp min pistol som jag har i min byrolåda, jag skriver ett brev till dig.
Sätter pistolen mot mitt huvud och krycker av.

Nu finns jag inte mer, nu finns inte min smärta kvar i hjärtat, nu finns du inte längre där..

Jag går där i sanden, tittar ut mot vattnet och hör fåglarna kvittra, jag går där ensam, utan en hand i min hand, utan en känsla av närhet.
Jag hör din röst i mitt huvud, ser bilder av dig och jag ser dig le.

Mitt hjärta börjar värka mer å mer nu när jag tänker på dig, mina känslor börjar rinna ur som vatten ur handen.
Jag tänker hela tiden på att du säger att du inte vet om det är ni, att du säger att du har känslor för mig.
När du säger att du gillar mig så börjar ju mina känslor komma fram, men när jag ser dig med henne, glad å nöjd,
då brister mitt hjärta.

Jag tar av mig mina skor, känner sanden mellan tårna och känner hur en tår glider ner för min kind.

Varför säger du så när du har känslor för henne och inte mig?  Varför vill du såra mina känslor?
Jag sa att jag hade saknat dig, skrattade du åt mina ord eller?
Jag sa att jag hade känslor för dig, raderade du de eller?
Jag ville bara ha dig här hos mig, varför vill du inte ha mig?
Jag trodde du gillade mig, men de gör du visst inte.
Jag kommer aldrig å glömma alla dina ord.

Jag hör ett skratt och tittar snabbt dig där jag hörde de ifrån, jag ser dig och hon den dära tjejen.
Jag ser dig skratta å le, ni pussas å kramas.

Mina tårar börja snabbt komma mer och mer, jag tar upp mina skor och springer iväg,
jag hör hur skrattet tystnar och en röst skriker mitt namn.

Jag börjar springa fortare å fortare, vill inte höra, vill inte se, varför osakar du en sån stor smärta?
Jag känner hur något tar emot vid mina fötter och jag faller snabbt,
jag känner hur de värker i kroppen och jag försökter resa mig upp,
jag ligger kvar där en stund sen försöker jag igen, jag sätter mig upp och ser blodet rinna från mina händer och känner en stor värk ifrån huvudet,
jag ser att de kommer blod därifrån med, jag försöker resa mig upp, de gör skit ont men jag lyckas,
jag går långsamt fram och försöker ringa efter abulans, jag går ut mot vägen och ser nått blinka,
har dom redan hunnit komma?

Plötsligt ser jag att dom kommer med dig och ska lägga dig på en bor, mitt hjärta pumpar snabbare och jag faller snabbt ner på märken,
dom fick syn på mot och sprang för att rädda mig, men det var försent, jag hade skadats för mycket nu när jag såg dig sårad.



I did love you but you diden't love me...  Pain hurts and kills...

Jag går där i skogen, träden skymmer solens strålar och marken är full av kottar.
Jag känner kottarna under skon, och jag känner vinden blåsa.
Jag får syn på en sten och sätter mig på den, tårana rinner och jag tar fram en kniv ur
jackfickan. Jag tittar på den och tittar på ett träd, jag går fram till den och kramar den.
Sedan börjar jag hugga, hugger några gånger och börjar skrika, jag tappar kniven och börjar sparka och slå på trädet, all min ilska åker igenom kroppen och jag vänder ryggen mot trädet och glider sakta ner mot marken. Jag håller armarna om mina knän och lägger ner huvudet.
Allt som gör mig arg är du, varför?!

Plötsligt hör jag en gren som går av på mitten, jag tittar snabbt omkring mig, men jag ser ingen där. Konstigt tänker jag.
Men det var nog bara ett djur sa jag lite tyst för mig själv.

Jag lägger ner huvudet igen och det kommer mer tårar.
Jag vill inte finnas kvar, jag vill inte leva när du finns och kan hitta mig.

Jag känner något som drar upp mig och sätter en hand mot min hals.
Jag tittar chokerande upp och får se att du har hittat mig.
Du tittar argt på mig och skriker på mig, men jag kan inte höra vad du säger för alla tankar åker igenom mitt huvud. Hur? Varför? Va?

Jag känner alla smällar som du siktar på mitt ansikte, du släpper taget och jag åker snabbt ner på marken, jag känner alla smällar i magen och på huvudet.
När är allt över? När kan han låta mig vara? Jag orkar inte mer...

Du är riktigt arg idag och slår hårdare och hårdare, du sa att jag inte skulle rymma iväg, du sa att jag skulle lyda dig. Men jag ville inte, jag ville bort, bort ifrån dig.
Men det är försent, du hittade mig igen.

Efter ha luggt när nån minut så börjar allt bli suddigt och jag försvinner sakta, sakta ifrån världen.

När du väl har slutat ser du att jag inte rör mig, inte andas, du ser bara all blod som rinner ifrån mig, du spottar på mig och säger: Det är rätt åt dig!

När du går därifrån kollar du bakåt mot mig och spottar mot marken igen.

Nu är mitt liv slut, nu behöver jag inte få mer stryk av dig, nu behöver jag inte höra att allt är mitt fel. Nu kan jag iallafall få vara ifred. Förväl grymma värld...

Vinden i håret, tårana på kinden,
hon står där på berget, håller armana upp, hon känner friheten.
Aldrig har hon känt sig så lätt.

Men nu står hon där, med smärta och oro.
Snart ska allt bort, flickan vill inte finnas mer.
Sekunderna innan hon försvinner, släpper hon en ros.
En ros som minne, minne av dig.
Önskar att du kunde lyssnat, önska att du inte hade gjort så.
Önskar att du hade funnits kvar.
Men nu finns du inte mer och snart inte jag.

Flickan kliver över kanten, känner hur allt blir så lätt.
Känner hur vattnet svider mot hennes kropp, känner hur hon försvinner.
Nu.. Nu finns hon inte mer.

Timmarna går och där sitter flickan och kollar på sin klocka.
"Vart är han?" tänker hon.

Hon sitter där ett långt tag innan hon bestämmer sig för att gå hemåt.
Besviken och ledsen går hon den långa vägen hem. '
"Vart kan han vara?" tänker hon.
Hon ringer och smsar han, men inget svar får hon.
När hon kommer hem så bryter hon ner i gråt

Hon orkar inte med mer att han sviker henne och hon alltid ställer upp.
Varför går hon alltid med på allt?
Hon måste börja stå upp för sig själv.
Men de vågar hon inte, hon vill inte säga ifrån, hon vill inte visa att hon har gränser.

Dagar efter dagar, svek efter svek, snart orkar inte hon med mer.
Allt börja bli jobbigare, utnytjad mer och mer.
Sår efter sår, smärta efter smärta.
Hon orkar inte med mer, hon vill inte finnas.
En dag efter skolan så går hon till köket, tar fram den stora köttkniven, skriver en lapp och tar sitt liv.

Efter denna dagen så kan ingen utnytja henne mer.
Efter denna dagen så kan hon äntligen vara sig själv.
Efter denna dagen så kan hon äntligen vara fri igen.

Går där på gatan, krossad och förstörd.
"Inget vill som jag vill nu förtiden."
Tiden går och minnen kommer tillbaka, hon går där, helt ensam,
ingen som vill följa henne, ingen som vill vara vid hennes sida.
Helt ensam och övergiven så tar hon upp kniven och håller den vid halsen.
Först tänker hon "... vänta lite.. Tänk.. Om det finns nån här ute.. I världen som vill ha mig ändå.."

Hon lägger ner kniven och tar upp sin dator, sätter på den och kollar på internet,
hon letar bland olika sidor, hon kollar runt, hon blir medlem på många olika sidor där man kan snacka med folk och se om det är nån som har det lika svårt som hon.
Hon bara måste kolla de, inget går ju att förlora, hon har redan förlorat allt hon ägt och viljat ha.
För henne är livet gått som slut, men..
Hon vill ändå försöka en gång till, för säkerhetens skull.

Hon skrev med olika personer, men ingen av dom verkade så intressanta att dela med sig av sitt liv till.

De tar ett par dagar, hon kollar runt och skriver med massor av folk, hon träffar många som hon gillar som vän men ingen som verkar jätte intressant, som hon vill göra.

Men, så skriver de tillslut en kille, som är ett år äldre än henne.
Han har varit med om massor av problem och han är så söt med.
Dom skriver länge till varann, dom delar med sig av problem och hjälper varandra.
Det går några veckor, dom har pratat i telefon ganska mycket, de tar några veckor innan dom beslutar sig att träffas.
Dom fixar sig iordning och träffas, dom pratar och tar en fika, dom skrattar, dom ler, dom ser nått mer i varandras ögon. Dom säger förväl och dom åker hemmåt, dom träffas några gånger, dom delar glädje, dom delar sorg.

När dom träffas för 36 gången, så tar pojken flickans hand och ler mot henne, hans ögon glittrar och hennes med, så lyckliga dom är. Han kommer närmre henne, han ger henne en varm kram.

Så kommer han ansikte mot ansikte med henne, man ser hur dom sakta åker mot varandra med läpparna.
Sakta sakta närmar dom varann, t
ills dom möt, bådas hjärtan dunkar och det känns som att dom båda är i himmelen.

Inget kan stoppa dom nu, dom kollar på varandra och ler, inget ord kommer ur deras munnar.
Dom står där, kollar på varandra, ler och så tar pojken flickans hand igen och säger,
"Vill.. Du.. Bli min?"
Hela flickans ansikte blir röd som rosenblad, detta är va hon har längtat efter hela sitt liv,
hon som trodde att de aldrig fanns riktig kärlek,
att hennes drömmar aldrig skulle komma i uppfyllelse.
Så bara står han där helt plötsligt, som en prins ur sagorna, hon kan inte tro att de ä sant.
Hon säger " Ja.. Såklart jag vill" och lyser upp med sitt leénde.
Dom går iväg, hand i hand, lyckliga som ingen annan har kunnat tänka sig,
det finns alltid någon till alla.

Jag sitter vid vattnet, med en blodröd ros i min hand,
jag kramar den och börjar plocka blad för blad och låter dom flyta på ytan.
Tårarna rinner och jag säger:
För varje blad som flyter på ytan är för dig, för att jag inte ska glömma bort dig, att du lämnade mig.

Jag tittar upp i himmelen och jag ser ett leénde i himmelen,
vart jag än gå ser jag ditt ansikte,
ditt leénde och jag hör ditt skratt hela tiden,
jag saknar dig ska du veta, jag ska aldrig glömma dig.
Jag hoppas att jag kommer att få träffa dig när jag också åker bort från denna jord.

Bladen börjar ta slut och när det bara är en kvar så håller jag bladet i handen,
kramar den och viskar något till den,
sen släpper jag iväg den.

Jag reser mig upp och säger hej då,
jag lovar att komma tillbaka och minnas dig,
för dig ska jag aldig glömma,
aldrig...

Jag går på gatan och ser dig på andra sidan, jag tittar efter dig och sen går jag efter.
Jag ropar ditt namn men du reagerar inte, jag springer fram till dig, men du kolla inte.
Jag nuddar dig, men du känner ingenting, jag stannar helt stumm.
 Varför bryr du dig inte?

 Jag går efter dig, ända vägen hem till dig, du märker ingenting.
 Jag går till och med in i ditt hus, ingen ser mig.
Vad har hänt?
Varför bryr sig ingen om mig?
Du sa att du älskade mig, men varför gör du såhär?

Jag följer dig upp till ditt rum, du stänger din dörr.
Jag sätter mig på din säng, du tittar ner mot golvet och sätter dig vid datorn,
Jag tittar på din vägg, det står: Jag älskar dig, över mitt hjärta, men du försvann. Saknar dig än.
Vad menar han med de?

Jag hör hur du börjar gråta, jag går fram till dig och försöker hålla om dig, men det går inte,
 jag ser att du håller nått i handen, som en lapp, jag tittar lite på den, du lägger den på skrivbordet jag kollar på den.
Det är som en nyhet, urklippt från tidningen, det står:
Ung flicka hittad imorse i sitt hem, mördad och fastbindad i sin säng.

Man ser en bild på mig, jag tittar chokerande på mig och sen tappar jag lappen och backar bakåt.
Hur? varför? när?
Alla tankar bara rusar i mitt huvud.

Jag sätter mig ner på golvet. S
er att du går och sätter dig i sängen.
 Du tar upp ett kort på mig och kramar det, du säger Jag sa att jag älskar dig, det gör jag än, och jag saknar dig.
Jag ser hur tårana rinner ner för hans kind, jag sitter där å bara kollar på han,
vad ska jag göra nu?
Jag är alltså död, jag finns inte mer.
Varför?

Jag börjar se hur det blir ljust i rummet och att det står nån vid ljuset, jag ser en liten unge som ler stort mot mig och säger kom, kom in till oss.
Vi har väntat på dig.
Jag tycker att jag känner igen han, den lilla ungen, jag reser mig upp, går fram mot dig och pussar dig på pannan, du tittar upp pch tar handen mot pannan och ler, jag börjar gå in mot ljuset, när jag försvinner så kommer en lätt vind in i rummet.

Nu är jag fri, nu är jag där jag ska vara.

Hellow, Gjort ny blogg för dom som gillar att läsa texter, ska försöka lägga in nya texter varje dag, men vi får se hur det blir:)
Kjam<3