MillasTexter

Livet... Måste det vara såhär svårt? tänker jag.
Jag går runt i mitt rum. Runt runt runt, pillar på alla saker och tänker hela tiden, vad vill livet med mig?
varför måste jag finnas och varför i ett sånt här liv? Jag vill bara bort, vara någon annan, inte vara mig själv. Jag tittar ut igenom fönstret, jag ser en tjej vacker och söt. Tänker: henne vill jag vara, en sån person har nog ett bra liv. Men flickan där nere är inte den gladaste på jorden. Hon går där med sina kompisar, fejkskrattar och fejkler.
Hon hatar sig själv och vill inte ha sitt liv såhär, alla säger att hon är vacker och fin, men hon tror inte på ett enda ord dom säger, hon vill vara någon annan.

När ingen ser eller hör henne sitter hon på sitt rum, tar fram sin kniv och skadar sig själv medans tårana rinner sakta ner för kinden, varför måste hon leva? varför måste hon göra såhär? Ingen vet svaret, bara hon.

Hon sitter deprimerad och ensam i sitt rum, ingen som bryr sig om henne, ingen som vill ha henne, ingen som älskar henne, killarna håller på med henne fast hon inte vill, hon vill ha ett normalt liv, där inga killar håller på när hon inte vill och där hon kan vara lycklig och glad, men de livet får inte denna söta flicka.

Hon straffar sig för mycket och när hon är ute på kvällarna och är med sina kompisar så när hon skulle hem så såg hon en bro, hon tittade på den länge. Sen gick hon fram till den, tittade ner. Tog ett djupt andertag och började klättra upp för staketet, hon tittar ner och andas ut. Hon tittar upp mot himmelen och blundar, hon tänker på livet och de som kunde ha varit hennes liv. Hon tar ett djupt andertag igen och lutar sig frammåt och faller, hon viskar hej då. Och man hör ett plask. Hon sjunker och nu finns hon inte mer.

Mina känslor växte å växte för dig, mina drömmar handlade om dig, mina tankar var bara om dig.
När jag såg dig blev jag varm i kroppen och när jag hörde ditt namn blev jag glad.
Men när jag såg dig med den andra tjejen bröts mitt hjärta, mitt hopp tog slut.
Jag ville bara ha dig, men du vill inte ha mig. vad har jag gjort?

Jag gick runt i mitt rum och bara grät, mina tårar bara kom och kom, dom kunde inte sluta.
Jag ville inte förlora dig, men nu har jag gjort det, nu kommer min mardröm igen.
jag tar upp min pistol som jag har i min byrolåda, jag skriver ett brev till dig.
Sätter pistolen mot mitt huvud och krycker av.

Nu finns jag inte mer, nu finns inte min smärta kvar i hjärtat, nu finns du inte längre där..

Jag går där i sanden, tittar ut mot vattnet och hör fåglarna kvittra, jag går där ensam, utan en hand i min hand, utan en känsla av närhet.
Jag hör din röst i mitt huvud, ser bilder av dig och jag ser dig le.

Mitt hjärta börjar värka mer å mer nu när jag tänker på dig, mina känslor börjar rinna ur som vatten ur handen.
Jag tänker hela tiden på att du säger att du inte vet om det är ni, att du säger att du har känslor för mig.
När du säger att du gillar mig så börjar ju mina känslor komma fram, men när jag ser dig med henne, glad å nöjd,
då brister mitt hjärta.

Jag tar av mig mina skor, känner sanden mellan tårna och känner hur en tår glider ner för min kind.

Varför säger du så när du har känslor för henne och inte mig?  Varför vill du såra mina känslor?
Jag sa att jag hade saknat dig, skrattade du åt mina ord eller?
Jag sa att jag hade känslor för dig, raderade du de eller?
Jag ville bara ha dig här hos mig, varför vill du inte ha mig?
Jag trodde du gillade mig, men de gör du visst inte.
Jag kommer aldrig å glömma alla dina ord.

Jag hör ett skratt och tittar snabbt dig där jag hörde de ifrån, jag ser dig och hon den dära tjejen.
Jag ser dig skratta å le, ni pussas å kramas.

Mina tårar börja snabbt komma mer och mer, jag tar upp mina skor och springer iväg,
jag hör hur skrattet tystnar och en röst skriker mitt namn.

Jag börjar springa fortare å fortare, vill inte höra, vill inte se, varför osakar du en sån stor smärta?
Jag känner hur något tar emot vid mina fötter och jag faller snabbt,
jag känner hur de värker i kroppen och jag försökter resa mig upp,
jag ligger kvar där en stund sen försöker jag igen, jag sätter mig upp och ser blodet rinna från mina händer och känner en stor värk ifrån huvudet,
jag ser att de kommer blod därifrån med, jag försöker resa mig upp, de gör skit ont men jag lyckas,
jag går långsamt fram och försöker ringa efter abulans, jag går ut mot vägen och ser nått blinka,
har dom redan hunnit komma?

Plötsligt ser jag att dom kommer med dig och ska lägga dig på en bor, mitt hjärta pumpar snabbare och jag faller snabbt ner på märken,
dom fick syn på mot och sprang för att rädda mig, men det var försent, jag hade skadats för mycket nu när jag såg dig sårad.



I did love you but you diden't love me...  Pain hurts and kills...

Jag går där i skogen, träden skymmer solens strålar och marken är full av kottar.
Jag känner kottarna under skon, och jag känner vinden blåsa.
Jag får syn på en sten och sätter mig på den, tårana rinner och jag tar fram en kniv ur
jackfickan. Jag tittar på den och tittar på ett träd, jag går fram till den och kramar den.
Sedan börjar jag hugga, hugger några gånger och börjar skrika, jag tappar kniven och börjar sparka och slå på trädet, all min ilska åker igenom kroppen och jag vänder ryggen mot trädet och glider sakta ner mot marken. Jag håller armarna om mina knän och lägger ner huvudet.
Allt som gör mig arg är du, varför?!

Plötsligt hör jag en gren som går av på mitten, jag tittar snabbt omkring mig, men jag ser ingen där. Konstigt tänker jag.
Men det var nog bara ett djur sa jag lite tyst för mig själv.

Jag lägger ner huvudet igen och det kommer mer tårar.
Jag vill inte finnas kvar, jag vill inte leva när du finns och kan hitta mig.

Jag känner något som drar upp mig och sätter en hand mot min hals.
Jag tittar chokerande upp och får se att du har hittat mig.
Du tittar argt på mig och skriker på mig, men jag kan inte höra vad du säger för alla tankar åker igenom mitt huvud. Hur? Varför? Va?

Jag känner alla smällar som du siktar på mitt ansikte, du släpper taget och jag åker snabbt ner på marken, jag känner alla smällar i magen och på huvudet.
När är allt över? När kan han låta mig vara? Jag orkar inte mer...

Du är riktigt arg idag och slår hårdare och hårdare, du sa att jag inte skulle rymma iväg, du sa att jag skulle lyda dig. Men jag ville inte, jag ville bort, bort ifrån dig.
Men det är försent, du hittade mig igen.

Efter ha luggt när nån minut så börjar allt bli suddigt och jag försvinner sakta, sakta ifrån världen.

När du väl har slutat ser du att jag inte rör mig, inte andas, du ser bara all blod som rinner ifrån mig, du spottar på mig och säger: Det är rätt åt dig!

När du går därifrån kollar du bakåt mot mig och spottar mot marken igen.

Nu är mitt liv slut, nu behöver jag inte få mer stryk av dig, nu behöver jag inte höra att allt är mitt fel. Nu kan jag iallafall få vara ifred. Förväl grymma värld...

Vinden i håret, tårana på kinden,
hon står där på berget, håller armana upp, hon känner friheten.
Aldrig har hon känt sig så lätt.

Men nu står hon där, med smärta och oro.
Snart ska allt bort, flickan vill inte finnas mer.
Sekunderna innan hon försvinner, släpper hon en ros.
En ros som minne, minne av dig.
Önskar att du kunde lyssnat, önska att du inte hade gjort så.
Önskar att du hade funnits kvar.
Men nu finns du inte mer och snart inte jag.

Flickan kliver över kanten, känner hur allt blir så lätt.
Känner hur vattnet svider mot hennes kropp, känner hur hon försvinner.
Nu.. Nu finns hon inte mer.

Timmarna går och där sitter flickan och kollar på sin klocka.
"Vart är han?" tänker hon.

Hon sitter där ett långt tag innan hon bestämmer sig för att gå hemåt.
Besviken och ledsen går hon den långa vägen hem. '
"Vart kan han vara?" tänker hon.
Hon ringer och smsar han, men inget svar får hon.
När hon kommer hem så bryter hon ner i gråt

Hon orkar inte med mer att han sviker henne och hon alltid ställer upp.
Varför går hon alltid med på allt?
Hon måste börja stå upp för sig själv.
Men de vågar hon inte, hon vill inte säga ifrån, hon vill inte visa att hon har gränser.

Dagar efter dagar, svek efter svek, snart orkar inte hon med mer.
Allt börja bli jobbigare, utnytjad mer och mer.
Sår efter sår, smärta efter smärta.
Hon orkar inte med mer, hon vill inte finnas.
En dag efter skolan så går hon till köket, tar fram den stora köttkniven, skriver en lapp och tar sitt liv.

Efter denna dagen så kan ingen utnytja henne mer.
Efter denna dagen så kan hon äntligen vara sig själv.
Efter denna dagen så kan hon äntligen vara fri igen.

Går där på gatan, krossad och förstörd.
"Inget vill som jag vill nu förtiden."
Tiden går och minnen kommer tillbaka, hon går där, helt ensam,
ingen som vill följa henne, ingen som vill vara vid hennes sida.
Helt ensam och övergiven så tar hon upp kniven och håller den vid halsen.
Först tänker hon "... vänta lite.. Tänk.. Om det finns nån här ute.. I världen som vill ha mig ändå.."

Hon lägger ner kniven och tar upp sin dator, sätter på den och kollar på internet,
hon letar bland olika sidor, hon kollar runt, hon blir medlem på många olika sidor där man kan snacka med folk och se om det är nån som har det lika svårt som hon.
Hon bara måste kolla de, inget går ju att förlora, hon har redan förlorat allt hon ägt och viljat ha.
För henne är livet gått som slut, men..
Hon vill ändå försöka en gång till, för säkerhetens skull.

Hon skrev med olika personer, men ingen av dom verkade så intressanta att dela med sig av sitt liv till.

De tar ett par dagar, hon kollar runt och skriver med massor av folk, hon träffar många som hon gillar som vän men ingen som verkar jätte intressant, som hon vill göra.

Men, så skriver de tillslut en kille, som är ett år äldre än henne.
Han har varit med om massor av problem och han är så söt med.
Dom skriver länge till varann, dom delar med sig av problem och hjälper varandra.
Det går några veckor, dom har pratat i telefon ganska mycket, de tar några veckor innan dom beslutar sig att träffas.
Dom fixar sig iordning och träffas, dom pratar och tar en fika, dom skrattar, dom ler, dom ser nått mer i varandras ögon. Dom säger förväl och dom åker hemmåt, dom träffas några gånger, dom delar glädje, dom delar sorg.

När dom träffas för 36 gången, så tar pojken flickans hand och ler mot henne, hans ögon glittrar och hennes med, så lyckliga dom är. Han kommer närmre henne, han ger henne en varm kram.

Så kommer han ansikte mot ansikte med henne, man ser hur dom sakta åker mot varandra med läpparna.
Sakta sakta närmar dom varann, t
ills dom möt, bådas hjärtan dunkar och det känns som att dom båda är i himmelen.

Inget kan stoppa dom nu, dom kollar på varandra och ler, inget ord kommer ur deras munnar.
Dom står där, kollar på varandra, ler och så tar pojken flickans hand igen och säger,
"Vill.. Du.. Bli min?"
Hela flickans ansikte blir röd som rosenblad, detta är va hon har längtat efter hela sitt liv,
hon som trodde att de aldrig fanns riktig kärlek,
att hennes drömmar aldrig skulle komma i uppfyllelse.
Så bara står han där helt plötsligt, som en prins ur sagorna, hon kan inte tro att de ä sant.
Hon säger " Ja.. Såklart jag vill" och lyser upp med sitt leénde.
Dom går iväg, hand i hand, lyckliga som ingen annan har kunnat tänka sig,
det finns alltid någon till alla.

Jag sitter vid vattnet, med en blodröd ros i min hand,
jag kramar den och börjar plocka blad för blad och låter dom flyta på ytan.
Tårarna rinner och jag säger:
För varje blad som flyter på ytan är för dig, för att jag inte ska glömma bort dig, att du lämnade mig.

Jag tittar upp i himmelen och jag ser ett leénde i himmelen,
vart jag än gå ser jag ditt ansikte,
ditt leénde och jag hör ditt skratt hela tiden,
jag saknar dig ska du veta, jag ska aldrig glömma dig.
Jag hoppas att jag kommer att få träffa dig när jag också åker bort från denna jord.

Bladen börjar ta slut och när det bara är en kvar så håller jag bladet i handen,
kramar den och viskar något till den,
sen släpper jag iväg den.

Jag reser mig upp och säger hej då,
jag lovar att komma tillbaka och minnas dig,
för dig ska jag aldig glömma,
aldrig...

Jag går på gatan och ser dig på andra sidan, jag tittar efter dig och sen går jag efter.
Jag ropar ditt namn men du reagerar inte, jag springer fram till dig, men du kolla inte.
Jag nuddar dig, men du känner ingenting, jag stannar helt stumm.
 Varför bryr du dig inte?

 Jag går efter dig, ända vägen hem till dig, du märker ingenting.
 Jag går till och med in i ditt hus, ingen ser mig.
Vad har hänt?
Varför bryr sig ingen om mig?
Du sa att du älskade mig, men varför gör du såhär?

Jag följer dig upp till ditt rum, du stänger din dörr.
Jag sätter mig på din säng, du tittar ner mot golvet och sätter dig vid datorn,
Jag tittar på din vägg, det står: Jag älskar dig, över mitt hjärta, men du försvann. Saknar dig än.
Vad menar han med de?

Jag hör hur du börjar gråta, jag går fram till dig och försöker hålla om dig, men det går inte,
 jag ser att du håller nått i handen, som en lapp, jag tittar lite på den, du lägger den på skrivbordet jag kollar på den.
Det är som en nyhet, urklippt från tidningen, det står:
Ung flicka hittad imorse i sitt hem, mördad och fastbindad i sin säng.

Man ser en bild på mig, jag tittar chokerande på mig och sen tappar jag lappen och backar bakåt.
Hur? varför? när?
Alla tankar bara rusar i mitt huvud.

Jag sätter mig ner på golvet. S
er att du går och sätter dig i sängen.
 Du tar upp ett kort på mig och kramar det, du säger Jag sa att jag älskar dig, det gör jag än, och jag saknar dig.
Jag ser hur tårana rinner ner för hans kind, jag sitter där å bara kollar på han,
vad ska jag göra nu?
Jag är alltså död, jag finns inte mer.
Varför?

Jag börjar se hur det blir ljust i rummet och att det står nån vid ljuset, jag ser en liten unge som ler stort mot mig och säger kom, kom in till oss.
Vi har väntat på dig.
Jag tycker att jag känner igen han, den lilla ungen, jag reser mig upp, går fram mot dig och pussar dig på pannan, du tittar upp pch tar handen mot pannan och ler, jag börjar gå in mot ljuset, när jag försvinner så kommer en lätt vind in i rummet.

Nu är jag fri, nu är jag där jag ska vara.

Hellow, Gjort ny blogg för dom som gillar att läsa texter, ska försöka lägga in nya texter varje dag, men vi får se hur det blir:)
Kjam<3