MillasTexter

Hon går där en lång väg hem, ensam och osäker, vet inte vad som kommer hända mer idag, vet inte vad som kommer att finnas kvar, vill bara försvinna, bort från allt, men inget av de kommer hända, hon är för feg, hon är för klen.

 

Att ingen förstår hur hon tänker, hur hon känner. Hon vill bara ha någon här som förstår henne, som lyssnar.

 

Hon kollar sig runt omkring mot träden, på mörkret som gömmer sig bland stammarna, hon känner sig som mörkret, bara gömmer sig och är dyster.

 

Hon vill känna att hon betyder något, hon vill känna sig viktig. Men nu går hon där ensam och krossad, att ingen förstår vilken skada alla har gett henne, att ingen har sett hennes smärtor, att ingen har sett hennes lidande.

 

Hon känner plötsligt en vattendroppe nuddar hennes kind, hon kollar upp mot himmelen och ser små vattendroppar falla ner, dom blir mer och mer, hon står kvar där ute i regnet, hennes kläder blir helt täckt av alla vattendroppar som faller ner.

 

Hon börjar sakta gå hemåt, när hon kommer innanför dörren känner hon hur hon skakar, hon försöker sakta ta av sig sin jacka, hon är så trött, hon är så sliten, snart orkar hon inte mer.

 

Hon går in i storrummet mot soffan, hon bara slänger sig ner i den, ligger där helt slut, hon orkar inte tänka, hon orkar inte röra sig, hon vill inte mer.

 

Hon faller sakta in drömmarna, drömmer om ett liv hon aldrig mer kommer få igen.

 

Plötslig vaknar hon upp av ett ryck, panikslagen sätter hon sig upp i soffan och kollar sig runt i rummet, allt är mörkt och läskigt, hon vågar inte röra sig, tänk om det är någon inne i lägenheten, tänk om det är något där som kommer och tar henne, hon vågar inte vara ensam mer.

 

Hon sätter igång tv'n och kollar runt bland kanalerna, inget som tar hennes intressen, hon stänger av tv'n efter ett tag, hon är trött, så trött.

 

Hon går sakta in till sovrummet, tar av sig kläderna och slänger sig ner i sängen bland kuddarna och tar på sig sitt täcke, kramar om de och önskar att de va någon som hon älskar, som älskar henne.

 

Hon somnar igen, drömmer om kärleken, om livet, allt de hon nånsin har önskat sig.

 

Hon vaknar upp igen på morgonen, hennes ögon är fyllda av tårar, dom rinner sakta ner en efter en, hennes tankar är lite överallt, hon vet inte va som kommer hända mer med henne, hon vet inte vad som kommer hända med allt. Hon vill bara kunna bli lycklig nån gång.

 

Hon sitter där i sängen, håller om kudden hårt, hon kollar ut igenom fönstret, mot himmelen, hon drömmer sig bort i sina dagdrömmar, ”hejdå...” viskar hon.

Jag sitter på min säng, kramar min kudde, tårana rinner ner för kinden, ögonen är röda och det sitter klumpar i halsen.
Jag kan knappt andas, jag vet inte vad jag ska tänka på, alla minnen kommer upp spelandes i mitt huvud.
Varför, varför?
Jag ville inte förlora dig, jag ville inte radera dig från mitt liv, ändå har jag osakat denna mardrömmen.
Jag vill inte!! Men jag kan inte spola tillbaka tiden, om jag hade kunnat de hade jag aldrig gjort såhär.
Nu vet jag att jag älskar dig, nu vet jag vad har jag förlorat.
Du säger att du aldrig vill se mig igen, att jag har brutit hans hjärta.
Jag vet att jag har gjort det, jag gjorde de för din skull, jag såg i dina ögon att du var i plågor när du var nära mig.
Vad skulle jag göra?   Jag ville inte att du skulle må dåligt när du är vid mig, allt är mitt fel, bara mitt.

Jag sitter kvar i sängen, märker att jag får ett sms, jag tar upp mobilen, jag tittar lite på den, jag försöker att se vad det står,
men alla tårana gör det suddigt, plötsligt ringer det, jag blir rädd. Jag svarar.

Haaalllååååå???!?!?!?!?!??!?! skriker de i luren, jag blir helt döv och chokerad, jag frågar vem det är,
personen svarade: Vet du inte ens vem din bästa kompis är?
Jag svarar chokerad, förlåt, hörde inte att det var du.....
Vad har hänt dig? varför gråter du gumman? säg, säg till mig vad som har hänt.

Gråten sitter i halsen, jag försöker att säga, men tårana kommer mer och mer när jag försöker,
du säger snabbt, jag kommer till dig, vänta där. Så lägger du på.

Det tar någon minut så är du där, du håller upp dina armar och kramar mig hårt, du klappar på mitt huvud och säger att allt kommer att ordna sig,
du säger att det inte va mitt fel, att det var livet som ville att det skulle bli så, så att du hittar någon bättre.
Jag lovar, säger du.

Jag sitter här i min ensamhet och tänker på de förflutna å på ett liv med glädje å skratt.
Jag sitter här ute i kylan i nattens mörker, jag vill inte gå hem, jag vill inte stanna kvar.
Jag känner vinden smeker min kind, mitt hår flyger lätt i vindens drag, jag blundar å tar ansiktet i mina händer.
Jag tittar upp och en tår åker sakta ner för kinden, jag suckar lätt och tittar på den fina lysande månen.
Varför mig? Varför nu? frågar jag mig själv. Varför har all denna smärta och plågan drabbat mig?
Jag är inte bra till någonting längre, har gjort ett misstag å hamnat här, i min ensamhet, ledsen å deprimerad.
Jag tar upp en sten som jag såg, tittar på den och undersöker den. Jag håller den hårt i handen och sen kastar jag bort den.
Jag försöker lyssna efter en röst, ett ljud, men allt jag hör är vinden som blåser lätt.
Jag reser mig upp och går, jag kommer till en grusväg och hör hur träden gungar av vindens drag.
Jag skrapar fötterna mot märken, jag hör hur de låter som ett vattenfall, jag lyssnar lite nogrannare nu.
Jag går mot ljudens läte och hittar en sjö, jag se sanden som ligger där stilla, jag ser hur vågorna kommer och försvinner.
Jag går i sanden och tar av mig skorna, jag känner sanden mellan tåna och känner hur lent å mjukt det är.
Jag går mot vattnet och får vattnet mot mina fötter, jag tittar på den mörkblåa ytan och känner att det är ganska kallt ändå.
Jag tittar upp mot himmelen och studerar alla stjärnorna. Jag börjar gå längre och längre ut i vattnet.
Jag stannar när vattnet är vid mina axlar, jag slappnar av och andas lugnt.
Jag hör plötsligt en röst och jag rycker till och tittar bakåt, där står du.
I nattens mörker så ser jag dig, ditt oroliga ansikte. Och jag ser den försvinna.
Allt blir svart och jag känner ingenting mer. Hör ett plask under vattnet och känner något drar i mig.
Försent, Jag sa att jag älskade dig. Men du kom försent...
This Life Never Again.