MillasTexter

Jag sitter här i min ensamhet och tänker på de förflutna å på ett liv med glädje å skratt.
Jag sitter här ute i kylan i nattens mörker, jag vill inte gå hem, jag vill inte stanna kvar.
Jag känner vinden smeker min kind, mitt hår flyger lätt i vindens drag, jag blundar å tar ansiktet i mina händer.
Jag tittar upp och en tår åker sakta ner för kinden, jag suckar lätt och tittar på den fina lysande månen.
Varför mig? Varför nu? frågar jag mig själv. Varför har all denna smärta och plågan drabbat mig?
Jag är inte bra till någonting längre, har gjort ett misstag å hamnat här, i min ensamhet, ledsen å deprimerad.
Jag tar upp en sten som jag såg, tittar på den och undersöker den. Jag håller den hårt i handen och sen kastar jag bort den.
Jag försöker lyssna efter en röst, ett ljud, men allt jag hör är vinden som blåser lätt.
Jag reser mig upp och går, jag kommer till en grusväg och hör hur träden gungar av vindens drag.
Jag skrapar fötterna mot märken, jag hör hur de låter som ett vattenfall, jag lyssnar lite nogrannare nu.
Jag går mot ljudens läte och hittar en sjö, jag se sanden som ligger där stilla, jag ser hur vågorna kommer och försvinner.
Jag går i sanden och tar av mig skorna, jag känner sanden mellan tåna och känner hur lent å mjukt det är.
Jag går mot vattnet och får vattnet mot mina fötter, jag tittar på den mörkblåa ytan och känner att det är ganska kallt ändå.
Jag tittar upp mot himmelen och studerar alla stjärnorna. Jag börjar gå längre och längre ut i vattnet.
Jag stannar när vattnet är vid mina axlar, jag slappnar av och andas lugnt.
Jag hör plötsligt en röst och jag rycker till och tittar bakåt, där står du.
I nattens mörker så ser jag dig, ditt oroliga ansikte. Och jag ser den försvinna.
Allt blir svart och jag känner ingenting mer. Hör ett plask under vattnet och känner något drar i mig.
Försent, Jag sa att jag älskade dig. Men du kom försent...
This Life Never Again.