MillasTexter

Jag sitter på min säng, kramar min kudde, tårana rinner ner för kinden, ögonen är röda och det sitter klumpar i halsen.
Jag kan knappt andas, jag vet inte vad jag ska tänka på, alla minnen kommer upp spelandes i mitt huvud.
Varför, varför?
Jag ville inte förlora dig, jag ville inte radera dig från mitt liv, ändå har jag osakat denna mardrömmen.
Jag vill inte!! Men jag kan inte spola tillbaka tiden, om jag hade kunnat de hade jag aldrig gjort såhär.
Nu vet jag att jag älskar dig, nu vet jag vad har jag förlorat.
Du säger att du aldrig vill se mig igen, att jag har brutit hans hjärta.
Jag vet att jag har gjort det, jag gjorde de för din skull, jag såg i dina ögon att du var i plågor när du var nära mig.
Vad skulle jag göra?   Jag ville inte att du skulle må dåligt när du är vid mig, allt är mitt fel, bara mitt.

Jag sitter kvar i sängen, märker att jag får ett sms, jag tar upp mobilen, jag tittar lite på den, jag försöker att se vad det står,
men alla tårana gör det suddigt, plötsligt ringer det, jag blir rädd. Jag svarar.

Haaalllååååå???!?!?!?!?!??!?! skriker de i luren, jag blir helt döv och chokerad, jag frågar vem det är,
personen svarade: Vet du inte ens vem din bästa kompis är?
Jag svarar chokerad, förlåt, hörde inte att det var du.....
Vad har hänt dig? varför gråter du gumman? säg, säg till mig vad som har hänt.

Gråten sitter i halsen, jag försöker att säga, men tårana kommer mer och mer när jag försöker,
du säger snabbt, jag kommer till dig, vänta där. Så lägger du på.

Det tar någon minut så är du där, du håller upp dina armar och kramar mig hårt, du klappar på mitt huvud och säger att allt kommer att ordna sig,
du säger att det inte va mitt fel, att det var livet som ville att det skulle bli så, så att du hittar någon bättre.
Jag lovar, säger du.